carolinehellgren

För ett år sedan när jag kom ut i stallet så stog det en sur vit häst och blängde på mig. I ett eget hörn stog han , nyinflyttad. Jag var förvånad , fast jag visste att han skulle flytta hit. Samtidigt som jag visste det , så trodde jag inte på det. Han hade alltid bott på ridskolan och nu skulle han bo hos mig? Han kändes varken som min eller mammas typ av häst.

 

Hemma var han iallafall , jag skulle rida honom , mocka hans box , fylla alla hans höpåsar , fylla hans vattenhink och borsta honom. Precis som om han vore min egen. Han gillar inte barn , men det var något särskilt emellan oss. Vi hade ett band kan man säga. Vi passar ihop och vi gjorde det enda från början också. 

Det var ovant i början. Jag var van vid en 139cm hög c-ponny. Han var storhäst. Jag red honom , tränade i ridhuset. Hoppade och red dressyr. Jag började se han som mig egna häst. Han var sur , men varje dag gick han mot något bättre. Sakta sakta blev han lugnare. Dag för dag slutade han ännu lite mer med att sparkas och bitas.

Allt gick fort och det var redan dags för vår första clear round. Det gick bra , felfria i första klassen och två stopp i andra som var mina fel. Tiden gick ännu fortare. Våren började bli till sommar. Hans ägare kunde inte ha honom hos oss längre , hon kunde inte betala för en häst hon inte hade någon nytta av. Jag grät och grät över att denna fina häst skulle flytta ifrån mig och kanske säljas. Jag skulle aldrig mer få se honom och allt vi byggt upp under den korta tid vi haft tillsammans skulle bara tas ifrån oss. 

 

Jag ringde och pratade med ägaren. Försökte få henne att ändra sig , det gick inte. Jag kunde inte längre låna min prins. Hon kom och hämtade all hans utrustning. Några dagar senare skulle hon även hämta hästen. Jag grät flera nätter utan att kunna sova. Men en kväll ringde hon till mamma. Hon hade ju bestämt sig för att göra sig av med honom. Hon frågade därför mamma om VI ville ha honom och självklart ville vi det. Han skullle få stanna hos mig , livet ut. Vi skrev kontraktet 17 Maj , bästa dagen i mitt liv. 

Både jag och han nöjt av sommaren. Vi tävlade inte så mycket , bara några låga clear rounder. Vi red ut i skogen , vi red till sjön och badade. Vi var hos fotografen några gånger och tog jätte fina bilder. Vi var med i Hööks fototävling där vi fick 7:e mest röster utav 2850 bidrag! Hösten kom. Vi fortsatte att träna , åkte på någon mer clear round. 

Tillsammans är vi starka. Tillsammans är vi oslagbara. En människa och en häst och en jädrans massa kärlek. Det är vad han behöver , ett tryggt hem där han känner sig älskade och inte behöver ha konkurens mot massa andra hästar. Tillsammans kan vi visa att alla andra har fel. All skit du har fått höra är ine sant. Du är inget monster , du är inte äcklig. Du är ingen stygg häst. Bara missförstådd. Vi matchar varandra och det är det som gör oss till sådana vänner som vi är. Jag förstår dig och du förstår mig. Jag litar på dig till 100% , eftersom jag vet att du litar på mig. Känslan att ha ett sånt band och ett sånt sammarbete med ett sånt stort djur är rätt häftig och rent utav fantastisk.