carolinehellgren

Tankarna snurrar runt i mitt huvud. Funderigar och annat. Om jag hade gjort så , hade det blivit annorlunda då. Hade det blivit så, så som alla var säkra på? Alla var säkra på det , att jag brytit både armen , benet och foten. Det skulle vara rätt av. Ingen kan fatta att jag är hel.. Jag kan heller inte fatta det , den smällen? 

Ca 500 kilos ponny över sig + alla trampar .. Och den där jävla sparken i huvudet? Det var bara hjälmen som sprack. 

 

Om jag hade hållt om Leona mer mot hindret , hade hon hoppat utan att tveka då? Hade jag sluppit detta?

Det kommer jag aldrig få veta. Men en sak är jag säker på , det blev det bästa av situationen.

Vem vet, jag kanske inte hade suttit här om en ända liten sak hade skett anorlunda?

 

På sätt och vis har olyckan hjälpt mig , den har fått mig att förstå vad det är jag håller på med. Vad jag riskerar så ofta! Alla vet att ridning är farligt , men när man väl fått smaka på det ordentligt fattar man verkligen!!

Detta har fått mig att inse hur modig jag är. På riktigt asså , jag tycker själv att jag är modig! Det är faktist inte alla som skulle fortsatt efter något sånt här. Olyckan har hjälpt mig och den kommer ta mig långt inom min ridning!

Jag kommer alltid tänka mig för vad det är jag ger mig in på. Alltid. 

Jag har blivit mer säker på mig själv , noggrannare och försöker rida bättre! Satasar högre , rider an bättre mot hinder. Jag är ingen feg tjej MEN olyckan följer mig som en skugga och kommer alltid ligga i mitt bakhuvud när jag rider inte på banan, illningar av en svag svag rädsla kommer alltid att finns. 

Rädsla för att det skall hända igen och rädsla för att jag inte kommer ha samma tur. Någon gång smäller det på riktigt för alla ! Jag vet att jag antagligen kommer råka ut för fler olyckor , men sånt är livet. Livet för en ridchey  :)

 

//Carro.H